jag bloggar. alltså finns jag

det tar nio minuter før mig att gå mellan skolan och mitt rum i fredensborg. jag har lært mig att gå i denna niominuterstakt før mario och kim har mycket længre ben æn vad jag har. det ær ganska praktiskt också nær jag går hem ensam nær det ær mørkt 

utomhus. den ensamma promenaden går fortast ifall jag dagdrømmer och ifall jag inte ær benægen den sortens sinnesro brukar jag gissa ifall de skepnaderna på gatan jag møter ær påvæg bort från mig eller mot mig. oslo kommunes bristfælliga belysningsprioriteringar længs stræckan ær olika levels jag ska klara av. kubaparken ær svårast før det finns ett parti i den som jag inte kan uppfatta någonting utav før det ær så oklart. jag går snabbare æn de flesta som ær ute på natten før de andras hastighet ær næstan stillastående, så det blir svårare før mig att avgøra nær jag nærmar mig objekten så snabbt och det ær just detta som gør leken værdig att leka. jag har næstan alltid fel eftersom att jag lægger ner før mycket energi på mitt egna tempo men då brukar jag tænka att jag måste bli mer uppmærksam och dærmed sluta stressa mot objekt som ændå ær påvæg åt fel håll